Som barn läste jag en artikel i en damtidning med rubriken ’Mamma tar alltid den trasiga bakelsen’. Jag kommer inte ihåg artikelns innehåll, men rubriken gjorde stort intryck på mig. Så där skulle en kvinna/mamma alltså vara! Man skulle offra sig, bortse från sina egna behov och alltid låta andra välja först.

Väldigt länge var denna rubrik som en sorts värdemätare för mig; valde jag den trasiga bakelsen kände jag mig som en duktig flicka, gjorde jag inte det brottades jag med ett dåligt samvete.

Många av oss – både kvinnor och män – har uppfostrats utifrån idén att vi alltid ska prioritera andra och – dels eller helt – bortse från våra egna behov. Och det är djupt förankrat i oss, att det är fult att tänka på sig själv. Att tänka på sig själv är egoistiskt, själviskt och förkastligt.

Nu är det väl inte så farligt att äta en trasig bakelse; den smakar ju likadant. Men i många andra fall betyder valet för den trasiga bakelsen att man stoppar undan sina egna behov, önskemål och drömmar och istället anpassar sig till någon annans krav eller preferenser. Gör man det gång på gång så lever man inte längre sitt eget liv; man finns till för att vara andra till lags.

Om man nu skulle titta på saken från en annan vinkel? När mår maken, frun, barnen, föräldrarna, vännerna och kollegorna som bäst i ditt sällskap? När du mår bra, när du är lycklig och glad! Ingen mår bättre av att du är ledsen, nedstämd, arg eller irriterad.

Vill du verkligen betyda något för din omgivning, ska du alltså se till att du mår så bra som möjligt. Och det kan du bara göra när du tar beslut utifrån det som du vill, det som känns bäst för dig.

Vi får sluta vara ”people pleasers”: man ”pleasar” ingen när man offrar sig. Vi – du och jag – är lika viktiga som alla de andra. Vi är värda en hel bakelse!