Den finaste bilden jag har av min pappa och mig är den där vi tillsammans sitter på en luftmadrass i vattnet. Pappa tittar rakt in i kameran och ler glatt och muntert mot fotografen, förmodligen min mamma. Han paddlar med armarna, benen dinglar på var sin sida av madrassen och rumpan är halvt försvunnen under vattnet. Ung, stark och lycklig, i blomman av sin ålder och säkerligen fylld av stora förväntningar inför framtiden, på inget sätt medveten om att framtiden för honom skulle avslutas bara några månader senare.

Jag, inte mycket äldre än tre år gammal, sitter mittemot honom som en riktig liten dam, ett ben utsträckt, det andra lätt böjt och händerna som stöd på var sin sida av kroppen. Med ett litet leende runt läpparna tittar jag intensivt på pappas paddlande armar.

För ett par år sedan, när jag flyttade till mitt nuvarande hem, satt jag upp denna bild på mitt sovrum och, utan att tänka efter, på så sätt att den finns mitt i mitt synfält när jag sitter upprätt i sängen. Det var först då att jag började titta på bilden på riktigt och så småningom började förstå att min pappa – genom denna bild – hade lämnat mig en lärdom inför livet som jag många år senare skulle behöva så mycket.

Bara hela sättet denna lilla flicka sitter på luftmadrassen; helt uppslukad av stunden, utan att fundera på var hon kommer ifrån eller vart hon är på väg. Här och nu är allt som finns; det förflutna eller framtiden finns helt enkelt inte. Skyddad av sin pappa på madrassen känner hon sig helt trygg och oroar sig inte i det minsta över saker som skulle kunna gå fel; hon är antagligen inte ens medveten om att något som risker eller faror existerar över huvud taget.

Det var detta perspektiv på livet som jag behövde hitta tillbaka till för ett par år sedan, när hela mitt liv förändrades och allt verkade vara upp och ner. Återigen behövde jag lära mig att livet inte handlar om målet, men om själva resan, och att det gäller att flyta medströms, utan att titta tillbaka på det som har varit eller oroa mig över framtiden.

Jag behövde på nytt lära mig konsten att vara här och nu, att njuta fullt ut av varje dag och att hitta glädje, harmoni och kärlek i varje stund och varje händelse. Jag behövde få tillbaka min förmåga att överge tyglarna, släppa rädslorna och lita på livet.

Vid den tidpunkten var min pappa förstås inte medveten om kraften i denna stund. Men nu, nästan 50 år efter att han gick bort, inspirerar han mig fortfarande varje dag. Varje gång jag är på väg att fastna i oro över det förflutna eller rädslor inför framtiden tittar han på mig från bildramen, blinkar åt mig och förvissar mig om att allt är bra, bara jag vågar släppa, fokuserar på nuet och överlämnar mig åt livets vågor.