En tennisboll är det bästa som finns, tycker min hund. Helst en som är helt ny; nya tennisbollar luktar såååå gott! Men finns det ingen ny tillgänglig funkar faktiskt vilken tennisboll som helst. Det spelar ingen roll om den är blöt, sliten eller lerig, bara den är rund och gul och stutsar.

Tennisbollen ska sedan följa med på varje promenad. Och den ska kastas och sparkas oavbrutet. Han springer efter bollen, hämtar den och placerar den framför mina fötter. Jag kastar eller sparkar den igen, han springer efter och hämtar den igen, varje gång lika ivrigt som första gången.

Men trots sin kärlek för tennisbollar blir det aldrig tjafs när vi (jag 😬) glömmer att ta med en när vi går ut. Bara en förvånad blick när jag visar upp mina tomma händer, för att sedan med lika stor glädje springa i väg för att hitta en kotte. Kottar står nämligen på andra platsen när det gäller favoritleksaker. Inte vilken kotte som helst dock, det ska vara en grankotte, en sådan som ser ut som en cigarr när han har den i munnen. De är bäst.

Grankottar växer dock inte överallt, fram för allt utanför skogen kan det vara svårt att få tag på dem. Men återigen; inga sura miner när det inte finns grankottar till hands. Då kan han nöja sig med en pinne. Helst en riktigt stor, som han sedan med brinnande hängivelse kan gnaga sönder.

Inga pinnar heller? Utan problem går han då helhjärtat över till en annan sysselsättning som han är förtjust i; i det oändliga lukta på alla dofter som andra hundar har lämnat lite varstans. Och de är det faktiskt aldrig brist på.

Inga förebråelser eller anklagelser, inget gnäll eller dåligt humör, inget ändlöst stånk och stön; bara en glatt viftande svans, hur det än blir. Han grubblar inte över alla tidigare gånger jag glömde tennisbollen eller inte tog hänsyn till hans kott- eller pinnbehov. Han är proffs på att vara här och nu och gilla läget, oavsett hur det ser ut. Om han bara kunde lära mig hur han gör …