Livsbetraktelser & insikter




Har du tänkt på, att det nästan är omöjligt att sluta tänka? Var man än befinner sig, vad man än gör; tankarna hoppar och rasar oavbrutet genom huvudet, och oftast har de ingenting att göra med vad man faktiskt håller på med just då.

De flesta tankar vi har är egentligen helt överflödiga; någonstans har jag läst att 80 – 90 % av alla tankar vi har under en dag är samma tankar som vi hade dagen innan. Det får en att fundera …

Ibland kan man dock fånga upp en tanke som sticker ut, som känns annorlunda, som bidrar med någonting nytt som man inte har tänkt på förut. Sådana tankar samlar jag här, i form av bloggar, små reflektioner eller bara korta funderingar. Hör gärna av dig om du vill dela dina åsikter om denna sidans innehåll!


 

Som barn läste jag en artikel i en damtidning med rubriken ’Mamma tar alltid den trasiga bakelsen’. Jag kommer inte ihåg artikelns innehåll, men rubriken gjorde stort intryck på mig. Så där skulle en kvinna/mamma alltså vara! Man skulle offra sig, bortse från sina egna behov och alltid låta andra välja först.

Väldigt länge var denna rubrik som en sorts värdemätare för mig; valde jag den trasiga bakelsen kände jag mig som en duktig flicka, gjorde jag inte det brottades jag med ett dåligt samvete.

Många av oss – både kvinnor och män – har uppfostrats utifrån idén att vi alltid ska prioritera andra och – dels eller helt – bortse från våra egna behov. Och det är djupt förankrat i oss, att det är fult att tänka på sig själv. Att tänka på sig själv är egoistiskt, själviskt och förkastligt.

Nu är det väl inte så farligt att äta en trasig bakelse; den smakar ju likadant. Men i många andra fall betyder valet för den trasiga bakelsen att man stoppar undan sina egna behov, önskemål och drömmar och istället anpassar sig till någon annans krav eller preferenser. Gör man det gång på gång så lever man inte längre sitt eget liv; man finns till för att vara andra till lags.

Om man nu skulle titta på saken från en annan vinkel? När mår maken, frun, barnen, föräldrarna, vännerna och kollegorna som bäst i ditt sällskap? När du mår bra, när du är lycklig och glad! Ingen mår bättre av att du är ledsen, nedstämd, arg eller irriterad.

Vill du verkligen betyda något för din omgivning, ska du alltså se till att du mår så bra som möjligt. Och det kan du bara göra när du tar beslut utifrån det som du vill, det som känns bäst för dig.

Vi får sluta vara ”people pleasers”: man ”pleasar” ingen när man offrar sig. Vi – du och jag – är lika viktiga som alla de andra. Vi är värda en hel bakelse!

 

I vintras närvarade jag vid en adventsmässa i en av kyrkorna här på staden. Kyrkan var fylld av fin och vacker körsång och makalösa ljuseffekter förvandlade hela denna storslagna byggnaden till ett sagolikt sceneri av en dröm.

Kyrkan var packad med minst 450 människor som prydligt och tyst satt i bänkarna. Förutom en. En söt liten flicka, 7 eller 8 år gammal och klädd i en vacker och färgglad julklänning, stod i mittgången och hon kunde bara inte stå stilla. Varje gång musiken satt igång började hon dansa; med svävande kjol och armarna i höjden snurrade hon runt som en fin liten ballerina.

Det var så härligt att titta på henne och hennes ohejdade glädje, helt omedveten om hennes omgivning.

Mormor tyckte dock tydligen detta beteende var pinsamt och spenderade största delen av mässan med att försöka få den lilla flickan att ’uppföra sig ordentligt’ och stå stilla.

Men varför? Varför skulle vi förtrycka ett barns medfödda, naturliga spontanitet och längtan att uttrycka sin glädje och lycka? Jag har verkligen svårt att se varför detta skulle vara opassande; skulle det inte ha varit fenomenalt om alla 450 av oss skulle ha följt hennes exempel?

Runt samma tid nästa år har denna flicka säkert lärt sig hur man bör uppföra sig i kyrkan. Jag hoppas dock hon kommer att ha kvar förmågan att vara i stunden och njuta av livet lika intensivt som hon gjorde under denna mässa.

 

En kompis till mig visade mig en sluten Facebook-grupp med namnet ”Brottsplats (namn på vår stad)”. Gruppen erbjuder medlemmarna en plattform för att dela och kommentera förseelser, brott och illegala aktiviteter som de observerar i sin omgivning, som stulna cyklar, hundar utan koppel och fartdårar.

Sidan fick mig att fundera; vad hoppas en grupp som denna att uppnå genom att samlas i ett slutet sammanhang och utbyta negativa känslor, irritation och ilska?

Förmodligen är målet att göra vår stad till ett bättre ställe att leva på och det kan man bara uppmuntra. Men vore det inte bättre att byta perspektivet här lite? Döp om gruppen till något i likhet med ”Paradiset (namn på vår stad)” och skapa ett forum för att dela nyheter om alla fantastiska människor som bor här och alla storartade saker som de åstadkommer. Arga, negativa människor kan inte skapa en fridfull värld; det går helt enkelt mot logikens lagar.

 

Den finaste bilden jag har av min pappa och mig är den där vi tillsammans sitter på en luftmadrass i vattnet. Pappa tittar rakt in i kameran och ler glatt och muntert mot fotografen, förmodligen min mamma. Han paddlar med armarna, benen dinglar på var sin sida av madrassen och rumpan är halvt försvunnen under vattnet. Ung, stark och lycklig, i blomman av sin ålder och säkerligen fylld av stora förväntningar inför framtiden, på inget sätt medveten om att framtiden för honom skulle avslutas bara några månader senare.

Jag, inte mycket äldre än tre år gammal, sitter mittemot honom som en riktig liten dam, ett ben utsträckt, det andra lätt böjt och händerna som stöd på var sin sida av kroppen. Med ett litet leende runt läpparna tittar jag intensivt på pappas paddlande armar.

För ett par år sedan, när jag flyttade till mitt nuvarande hem, satt jag upp denna bild på mitt sovrum och, utan att tänka efter, på så sätt att den finns mitt i mitt synfält när jag sitter upprätt i sängen. Det var först då att jag började titta på bilden på riktigt och så småningom började förstå att min pappa – genom denna bild – hade lämnat mig en lärdom inför livet som jag många år senare skulle behöva så mycket.

Bara hela sättet denna lilla flicka sitter på luftmadrassen; helt uppslukad av stunden, utan att fundera på var hon kommer ifrån eller vart hon är på väg. Här och nu är allt som finns; det förflutna eller framtiden finns helt enkelt inte. Skyddad av sin pappa på madrassen känner hon sig helt trygg och oroar sig inte i det minsta över saker som skulle kunna gå fel; hon är antagligen inte ens medveten om att något som risker eller faror existerar över huvud taget.

Det var detta perspektiv på livet som jag behövde hitta tillbaka till för ett par år sedan, när hela mitt liv förändrades och allt verkade vara upp och ner. Återigen behövde jag lära mig att livet inte handlar om målet, men om själva resan, och att det gäller att flyta medströms, utan att titta tillbaka på det som har varit eller oroa mig över framtiden.

Jag behövde på nytt lära mig konsten att vara här och nu, att njuta fullt ut av varje dag och att hitta glädje, harmoni och kärlek i varje stund och varje händelse. Jag behövde få tillbaka min förmåga att överge tyglarna, släppa rädslorna och lita på livet.

Vid den tidpunkten var min pappa förstås inte medveten om kraften i denna stund. Men nu, nästan 50 år efter att han gick bort, inspirerar han mig fortfarande varje dag. Varje gång jag är på väg att fastna i oro över det förflutna eller rädslor inför framtiden tittar han på mig från bildramen, blinkar åt mig och förvissar mig om att allt är bra, bara jag vågar släppa, fokuserar på nuet och överlämnar mig åt livets vågor.