I vintras närvarade jag vid en adventsmässa i en av kyrkorna här på staden. Kyrkan var fylld av fin och vacker körsång och makalösa ljuseffekter förvandlade hela denna storslagna byggnaden till ett sagolikt sceneri av en dröm.

Kyrkan var packad med minst 450 människor som prydligt och tyst satt i bänkarna. Förutom en. En söt liten flicka, 7 eller 8 år gammal och klädd i en vacker och färgglad julklänning, stod i mittgången och hon kunde bara inte stå stilla. Varje gång musiken satt igång började hon dansa; med svävande kjol och armarna i höjden snurrade hon runt som en fin liten ballerina.

Det var så härligt att titta på henne och hennes ohejdade glädje, helt omedveten om hennes omgivning.

Mormor tyckte dock tydligen detta beteende var pinsamt och spenderade största delen av mässan med att försöka få den lilla flickan att ’uppföra sig ordentligt’ och stå stilla.

Men varför? Varför skulle vi förtrycka ett barns medfödda, naturliga spontanitet och längtan att uttrycka sin glädje och lycka? Jag har verkligen svårt att se varför detta skulle vara opassande; skulle det inte ha varit fenomenalt om alla 450 av oss skulle ha följt hennes exempel?

Runt samma tid nästa år har denna flicka säkert lärt sig hur man bör uppföra sig i kyrkan. Jag hoppas dock hon kommer att ha kvar förmågan att vara i stunden och njuta av livet lika intensivt som hon gjorde under denna mässa.